Blogginlägg 20 maj 2026. Jag har tänkt mycket på vad som egentligen skiljer bolag som klarar snabb förändring från de som fastnar. Ju mer jag funderar, desto mer landar jag i samma svar: det handlar inte om vilken teknik du valt, utan om hur lätt du kan lämna den.
Ta SAP som exempel. Inte för att peka ut någon, utan för att det är en sanning många affärsledare känner igen. Bolag som valde in SAP-sviter gjorde det av goda skäl: stabilitet, skalbarhet, ett tryggt namn. Men frågan som sällan ställdes då, och som rimligtvis borde ha varit den första, var: Hur tar vi oss ur det här om det slutar tjäna oss? Idag sitter många av dessa bolag med system där varje anpassning kostar en förmögenhet och en exit inte bara är smärtsam, utan för vissa nästintill omöjlig. Det är inte ett tekniskt problem. Det är ett strategiskt misstag som fattades långt innan avtalet signerades eller den första kodraden skrevs.
Tänk som en reptil
Jag har börjat tänka på välmående bolag som reptiler. En reptil har en orubblig ryggrad men extremt lättrörliga extremiteter. Den kan till och med kapa sin egen svans för överlevnad och sedan låta en ny växa ut. Det finns ingen nostalgi, ingen sentimentalitet. Bara överlevnad och anpassning när omständigheter förändras.
Rimligtvis borde det vara så vi tänker på vår teknik också. En stabil kärna i form av din data, dina kundrelationer, din grundläggande infrastruktur, omgiven av delar som är utbytbara från dag ett. AI-tjänster, specifika verktyg, leverantörsgränssnitt: allt som kopplas på kärnan bör betraktas som extremiteter. Inte för att det är oviktigt, utan för att det kan behöva bytas ut och då måste man kunna göra det utan att hela djuret dör.
Ryggraden är din data, inte ditt system
Här tror jag många tänker fel, och det är en distinktion jag tycker är värd att stanna vid. Frågan ställs ofta som "ska vi bygga eller köpa?" Men det är fel fråga, den rätta frågan är: äger vi vår data och våra gränssnitt, oavsett vad vi väljer?
Om svaret är ja spelar det mindre roll om logiken i en specifik modul är köpt eller egenbyggd. Du kan byta ut den när den inte längre tjänar dig. Om svaret är nej, dvs. om din data sitter inbakad i en leverantörs struktur som du inte kontrollerar, så är du redan inlåst, oavsett vad kontraktet säger.
Det borde rimligtvis förändra var vi lägger våra investeringar. Inte på de flashiga gränssnitten eller de dyraste sviterna, utan på en dataarkitektur vi faktiskt äger. Det är ryggraden som ger rörligheten.
Tröskeln för att faktiskt agera har förändrats
En invändning jag ofta hör är att allt detta låter rimligt i teorin men är ett decennieprojekt i praktiken. Och tidigare stämde det. Men jag tror inte att det stämmer längre.
Med AI-stöttat byggande har hastigheten för att utveckla, testa och flytta logik mellan system förändrats i grunden. Det som tidigare tog månader kan idag göras på en bråkdel av tiden. Det betyder att reptilens förmåga att växa ut en ny svans inte längre är en metafor för något avlägset – det är något vi faktiskt kan göra, snabbt, om vi byggt ryggraden rätt från början.
Men det kräver disciplin. Rörlighet utan kontroll skapar bara snabbare kaos. Det krävs tydliga standarder, automatiserad testning och ett nästan maniskt ägarskap kring dataarkitekturen för att rörligheten ska vara en styrka snarare än en risk.
Tre frågor värda att ställa sig
Snarare än en lång lista med principer landar jag i tre frågor som jag tänker att man borde kunna svara på om sitt eget bolag:
Hur snabbt kan vi byta ut en leverantör utan att verksamheten stannar?
Äger vi vår data – eller hyr vi tillgång till den?
Utvärderar vi varje nytt systemköp mot hur vi tar oss ur det, inte bara hur vi kommer in?
Om svaren känns obekväma är det förmodligen ett tecken på att extremiteterna redan håller på att växa fast.
Det handlar inte om otrohet, det handlar om överlevnad
Jag vill inte att det här ska läsas som ett argument mot långsiktiga leverantörsrelationer. Det handlar om något annat: att aldrig hamna i en sits där du måste stanna för att du inte har något val.
De bolag som börjar ställa sig dessa frågor redan vid nästa upphandling – inte efter att inlåsningen är ett faktum – är de som kommer ha handlingsutrymme när spelplanen ritas om igen. Och den kommer att ritas om. Det enda vi vet säkert är när: snabbare än vi tror.
- Maria Hjorth, CIO på NOX Consulting
20 maj 2026
